Dans utanför komfortzonen
På PG Väst har vi utforskat dans, rörelse och kontaktimprovisation genom workshops ihop med Sebastian Ruiz Bartilson och Jonny Berg. Här berättar Peter Lindholm om sina upplevelser.
Jag vet att jag aldrig kommer att bli lika graciös som Michael Jackson var. När jag var 24 var jag på Hawaii och blev upplurad på scen för att dansa och amerikanerna applåderade väldigt pliktskyldigt. En annan gång skulle jag dansa striptease på en fest för en kompis och hon var minst sagt missnöjd efteråt. I lumpen sade min bästa kompis att jag var lika graciös som ett kassaskåp! Min förmåga till kroppsuppfattning är begränsad så en dansworkshop ligger lite utanför min komfortzon.
I september träffades vi i en danslokal i den gula villan på LV6 gamla regementsområde i Kviberg. Workshopen är tack och lov inte Let’s Dance utan handlar i första hand om att skapa självförtroende och fungera identitetsstärkande. Våra duktiga danslärare Sebastian och Jonny gick igenom alla moment och tankarna bakom övningarna. Vi gjorde olika övningar, till exempel dansade vi runt med imaginära sfärer i händerna, vilket faktiskt inte var så konstigt som det kanske låter.
Mest spektakulärt var det nog ändå att bli lyft en bit av alla deltagare. Då låter man förtroendet för andra ta över. Upplevelsen påminner lite om att bli lyft av en osynlig kraft och att landa var väldigt mjukt, det kändes knappt!
En annan övning var att vi låg på golvet och fyra andra deltagare rörde vid ens kropp, de stannade upp med handen runt tio sekunder för att sedan flytta den någon annanstans på kroppen. Det var ingen massage utan bara värmen från andra människors händer.
“Upplevelsen påminner lite om att bli lyft av en osynlig kraft och att landa var väldigt mjukt”
Efter en stund rörde vi armar och ben försiktigt. Skönast var nog handen under huvudet. Det här med beröring är väldigt härligt och nyttigt. Som Sebastian poängterade så har kroppen ett eget språk som ganska tydligt kommunicerar vid beröring.
Till slut så utmynnade de olika övningarna i en liten performance som vi avslutade dagen med. Alla deltagare hade koreograferat en liten bit som Sebastian och Jonny försiktigt fogade ihop för oss. Någon Fred Astaire kommer jag aldrig att bli, men visst var det givande att se hur långt man kan nå på en dag. Den härliga närheten och beröringen var helt klart ett plus.