Efter hivbeskedet blev jag destruktiv, jag låste in mig och söp ner mig. Att gå till en kurator var inte ett alternativ, inte innan medicinerna kom. Vad skulle man fråga? Vad skulle de svara?
Min första läkare var knäpp. Han kunde ha sagt ”du kan leva flera år innan du blir sjuk”. De visste ju ändå inte, han kunde väl ha ljugit. Det kunde han väl i alla fall ha gett mig. Till slut var det någon annan som sa det, att jag kanske kunde leva 5-10 år innan det bröt ut. ”Va!?” Det hade jag ju inte alls förstått. De första åren var inte roliga. Jag levde på hoppet om att det skulle komma mediciner. Senare, när de väl kom, gick jag till en kurator – då fanns det frågor att ställa.
FRÅN VITTNESBANKEN, Positiva Gruppen VÄST ILLUSTRATION HILDING SANDGREN