Vad säger min ryggmärgsvätska?
För första gången i mitt liv har jag gjort en LP. Nä, jag har inte spelat in en LP-skiva! Inte än. LP är en förkortning på lumbalpunktion, jag har helt enkelt tagit prov och lämnat lite ryggmärgsvätska.
Vi som har hiv får göra detta ibland för att kunna se om det har uppkommit några förändringar i hjärnan, infektioner eller sjukdomar som MS och vissa typer av hjärnblödning. Även vid diagnostik av demens- sjukdomar har LP fått en viktig betydelse. Metoden användes första gången 1891 så det finns ju ganska lång erfarenhet.
För 15 år sedan frågade min läkare om jag ville göra en LP och jag sa nej. Jag har alltid varit rädd för smärta! Det låter galet då jag i långa perioder levt i smärta på grund av dåliga val i livet. När jag födde mitt första barn fick jag ryggbedövning och det var mycket smärtsamt. Det minnet kändes färskt när min läkare frågade för 15 år sedan, så det blev nej. Känslan jag fick efteråt var skam! Jag borde ju ställa upp för att det skulle kunna bli forskningsresultat eller för att alla andra gjorde det.
“Vad jag hade på mig 1987 på våren, den där dagen när jag skulle gå ut, det vet jag exakt. Vad en person sa för några timmar sedan däremot, det försvinner. ”
Till slut blev det ett måste. Det har gått en tid och mitt minne har blivit sämre. Vad jag hade på mig 1987 på våren, den där dagen när jag skulle gå ut, det vet jag exakt. Vad en person sa för några timmar sedan däremot, det försvinner. Jag skriver lappar. En del säger att det är stress och det håller jag med om, men eftersom jag är orolig för att det ska vara något annat kände jag mig tvungen att kolla upp det. Då måste det till en lumbalpunktion.
Jag är ju trots allt inte lastgammal, bara 55 år. Jag vill verkligen få veta hur det står till med mig. Trots allt var jag utan mediciner i 13 år och nu får vi se om det var ett bra eller dåligt beslut.
När jag skulle ta provet var jag livrädd och pipig. Jag gillar som sagt inte saker som gör ont. När jag kom dit tidigt en morgon kände jag mig utsatt, liten och ganska nära panik inombords.
Min sköterska, som jag känner, satte sig ner och höll min hand vilket kändes skönt. Provet tog någon kvart. Min läkare passade på att fylla ett rör till sin forskning. Efteråt fick jag en fralla med saft som snabb belöning och i stort kände jag mig bidragande. Detta blev ytterligare en tröskel som jag lyckats komma över i livet.