Våra hivberättelser – när kollektivet talar
TEXT HILDING SANDGREN
FOTO JENNY SKÅNBERGAtt berätta, eller att jobba med storytelling, är inte en sak utan många, och det är något som vår förening också gör på flera sätt. Vi har samlat in berättelser i vår vittnesbank, vi har jobbat med intervjuer och texter som medlemmar skrivit utifrån egna erfarenheter och vi har utvecklat berättande som process genom workshops. Vi väljer att arbeta med den sortens berättande som stärker oss som individer och som del av kollektiv. Vi berättar för att bearbeta våra erfarenheter och för att dela med oss av den kunskap vi fått av de erfarenheterna. Vi väljer berättelserna som för oss närmre andra människor, som hjälper oss att förstå oss själva men som också ger en chans till spegling med personer vi inte personligen träffat. Berättelser har ju den förmågan. De tar sig utanför rummet de skapas i. På så vis kan vi känna att hör ihop och att vi tar plats. Vi kan bli mer öppna.
VI TAR NYA TAG
Så här är det: Av alla personer som lever med hiv i Sverige har 78 procent fått sin hivinfektion i ett annat land och de allra flesta av dem är utlandsfödda. Det är alltså en överrepresenterad grupp bland personer som lever med hiv. Ändå är det en underrepresenterad grupp när det kommer till att höras och synas. Var är berättelserna från alla som lever med hiv och som har migrationserfarenhet? Var finns filmerna som handlar om hur rasism och hivfobi kan hänga ihop? Och vi undrar vidare: Var finns transpersonernas texter egentligen? Eller rösterna från äldre kvinnor som lever med hiv och fullkomligt älskar sex? Var någonstans där ute finns de? Det är så våra tankar går medan löven faller den där hösten 2016, och därför bestämmer vi oss för att undersöka saken närmre, mer aktivt och uppsökande. Vi börjar fundera på hur vi kan skapa nya slags mötesplatser, vid sidan av de vi redan har. Vi undrar hur vi kan bredda våra metoder för att fler personer ska bli aktiva i föreningen och för att fler röster ska få plats att höras. Det är nämligen vårt ansvar.
METODUTVECKLING
Vi läser böcker och hämtar inspiration från andra organisationer. Vi åker på studiebesök till San Francisco och hälsar på Storycenter. De ger stöd åt personer och organisationer som vill jobba med den sortens berättelser som bidrar till reflektion, kunskap och so-cial förändring. De berättar för oss om sina berättar-workshops där deltagare gör egna digitala berättelser på två dagar utan att ha några förkunskaper.
Vi metodutvecklar, testar, ordnar workshops och prövar nytt. Foto, scenisk gestaltning, text, collage, digitalt berättande, film, dans, samtal.
Vi arbetar uppsökande och bjuder in. Vi kan inte motarbeta fördomarna mot hiv om vi inte samtidigt motverkar fördomarna som hänger ihop med dem. Vi pratar till exempel om rasism, homo- och trans-fobi, sexism och klassförakt. Vi är en spretig grupp och det behöver synas. Därför berättar vi tillsammans och lyssnar på varandra. Det viktigt att vi har makten över vår egen representation.
När vi skapar berättelser i ett rum tillsammans med andra och omedelbart delar med oss av dem händer något snudd på magiskt. Det händer något med luften mellan oss, en täthet från den särskilda sortens fokus som vi har på oss själva och varandra, det hyperaktiva lyssnandet och tilliten som uppstår när vi tar emot varandras berättelser. Det är den känslan vi vill åt.
Det handlar alltså inte bara om de färdiga berättelserna utan själva berättandet, ritualen. Det som händer med oss när vi är tillsammans i ett rum och skapar dem. Det som händer med oss när andra får ta del av våra berättelser, och vad som händer med dem som får se. Det handlar inte bara om att ha färdiga berättelser att sprida. Vi anser våra workshops vara lyckade även om ingen vill visa sina berättelser utanför rummet, för det som händer där är minst lika viktigt (om än svårt att mäta).
VI ÄGER VÅR BERÄTTELSE
Det handlar om att egenmakt direkt främjar hälsa. Personer som lever med hiv får här på ett konkret vis inflytande över och delaktighet i både kulturliv, samhällsdebatt och i utvecklandet av vår egen verksamhet. När berättelserna kommer från målgruppen själva skapas förutsättningar för empowerment, eller för stärkande av egenmakt som vi också kan kalla det. Men det förutsätter också att vi har full beslutsmakt över våra berättelser, varför och hur de kommer till, vad de handlar om och hur de används när de är färdiga.
Hilding Sandgren har tidigare varit anställd på Positiva Gruppen Väst och har även gjort uppdrag på frilansbasis som illustratör och kreatör. Bilden är från föreningens studiebesök i San Francisco, Berkeley och Oakland där vi förutom Storycenter träffade personer från The HIV Story Project och Transgender Law Center’s Positively Trans som arbetat mycket med hivberättelser.