Vårt eget rum
TEXT JENNY SKÅNBERGNär vi arbetar med communitybaserat berättande på Positiva Gruppen Väst har det centrala varit att skapa ett tryggt rum. Vi vill säkerställa att berättandet sker på egna villkor, att vi äger våra egna berättelser och att det som sägs inte anpassas efter tänkta mottagare. Journalistiska intervjuer och självbiografiska böcker riktar sig utåt medan vi har arbetat med former där berättandet riktar sig inåt, till gruppen. Ingenting av det som sägs lämnar rummet om inte berättaren själv uttryckligen vill det. Ingenting av det som berättas behöver förhålla sig till kontexten utanför. Ingenting av det vi sätter ord på behöver haka i något som någon annan har berättat, någonsin. I vårt rum finns ett vi. Det vi berättar för varandra blir en del av vår kollektiva historia.
Olikheterna är centrala. Vi kan inte bara mötas i det vi har gemensamt, det blir både snävt och osäkert. Alla har vi det som The Latina Feminist Group kallar ”papelitos guardados”, sådant som hålls undan offentligheten, hemligheter. Vi håller tankar och känslor för oss själva om vi inte har ett sammanhang där det känns tryggt att dela med sig av dem. Om vi tror att de berättelserna är med och formar vår historia behöver vi skapa rum för dem. Hur det går till är inte helt självklart. ”How we structure the ways we come together and tell our stories affects how we tell our stories” skriver The Latina Feminist Group. ”By discussing our feelings of vulnerability and mistrust openly, we began to build a space where we learned to listen, evaluate, and question each other in nonjudgemental ways.”
“Att träffa andra med hiv fick mig att inse att min situation inte är unik. Det är inte bara en massa kufar och jag. Men det är det ju fortfarande bara vi som har fattat.”
På PG Väst började vi prata om berättelser i interaktion, vilket innebar att vi satte processen före produkten, berättandet före berättelsen. Tid, utrymme och möjligheten att ses fysiskt är några av grundförutsättningarna för att kunna göra något gemensamt. Att börja dela berättelser med varandra är i sig ett sätta att bygga tillit och förtroende i gruppen. ”Reclaiming both memory and human agency is critical in a process of change.”
Kan vi använda vilket språk som helst när vi berättar? Kan vi använda vårt eget? Kan vi berätta sådant som går på tvärs mot det som redan finns? Vågar vi göra det med varandra? Kan vi tillsammans omförhandla betydelser av de etablerade berättelserna? bell hooks skriver: ”Marginality as a site of resistance. Enter that space. Let us meet there.”