Vad är en berättelse?
TEXT JENNY SKÅNBERGBerättelser och berättande finns inom en mängd olika verksamheter, allt från filmdramaturgi och terapeutisk verksamhet till vardagliga samtal. På Positiva Gruppen Väst har vi arbetat mycket med maktkritiska perspektiv på berättelser. Förutom att arbeta med vår metodutveckling har vi sett till att ta reda på väldigt mycket om vad en berättelse är och kan vara, både sett till kontext, struktur och funktion.
Förståelsen för berättelser innebär en paradox. Å ena sidan finns ”striking consensus on what constitutes a story”, å andra sidan en oändlig mängd definitioner och angreppsätt. Forskare har satt upp olika slags berättelsevillkor. De ger enligt Mishler ”extremt olika svar på frågorna: Vad är en berättelse? Har den en särskild struktur? Finns det olika typer av berättelser? När berättas historier och av vilka skäl? Vem har rätt att berätta historier? Vad har dessa historier för verkningar – kulturellt, psykologiskt och socialt?”.
TELLABILITY & NARRATIVITET
Det har länge funnits en föreställning om berättelser som en väldefinierad genre med identifierbar struktur. Mycket av forskningen rör berättelser som handlar om personliga erfarenheter av saker som hänt i dåtid. Det finns också en syn på berättelser som ett sätt att ordna till helheter som ger struktur, mening och sammanhang. Berättelsestrukturer antas påverka hur människor tänker och handlar. Berättelserna är i denna syn per definition sammanhängande med en början, en riktning, och ett slut. Det finns vissa drag och egenskaper som används för att identifiera vad som utmärker en berättelse.
En av dessa är det som på engelska kallas tellability. Det handlar om det som gör en berättelse värd att berätta. Det är inte tydligt vem som bestämmer vad det är, det beror på sådant som kultur och kontext, men för de flesta forskare är detta i någon form ett karaktäristiskt drag hos – och alltså ett kriterium för – berättelser. Det samma gäller att berättelsen har en innebörd och en poäng.
En annan del handlar om narrativitet som kopplar till egenskaper hos berättelser; det som gör en berättelse till just en berättelse. Det handlar om händelser och händelseförlopp, ofta med någon form av intrig där händelserna hänger ihop, med kausalitet som en mekanism som skapar starkare narrativitet.
“Det kan handla om motberättelser från marginaliserade grupper som inte rymts inom de stora berättelserna, till exempel en alternativ historieskrivning utifrån minoritetsgrupper. Kollektiva berättelser kan också bidra till att formulera hur en möjlig social förändring kan se ut.”
Mänskliga deltagare och mänskliga projekt är grundläggande. Processen och tiden betonas. Något händer (är det något ovanligt eller oväntat ökar graden av narrativitet), tillståndet förändras. Det rör sig om gestaltande av en sekvens. Narrativiteten kopplar till konkretion på olika sätt. Rumsdimensionen är till exempel ofta central, var något händer. Det finns en mängd berättardefinitioner där de här delarna på olika sätt ingår.
BERÄTTELSER SOM KUNSKAPSFORM
Nät vi tittar på vad en berättelse är finns det förutom strukturella dimensioner sådana som kopplar till funktion. Berättelser kan å ena sidan handla om sagor och myter, å andra sidan verkliga upplevelser och händelser. Men det är inte en klar distinktion, “the fabulists and anti-fabulists have at least come to know they must borrow from each other”. Berättelser kan betraktas som en av flera källor till kunskap som tar fasta på framställningar av självupplevda erfarenheter. Jonsson menar att berättelsen ”delar in världen på ett visst sätt och hävdar att denna indelning överensstämmer med verkligheten. Den som läser eller lyssnar måste åtminstone provisoriskt acceptera detta sanningsanspråk”. En forskare som heter Bruner har gjort en distinktion mellan narrativ kunskap och vetenskaplig kunskap. Dessa vilar på olika grunder och har olika anspråk, så som subjektivitet kontra objektivitet.Vi ställer inte vetenskapliga krav på kunskap genom berättelser; att något upplevts på ett visst sätt är nog. Människors sanningar om verkligheten utgår alltid från vissa kategorier och perspektiv, och den kunskap som produceras är därför en av många versioner. Det innebär att det alltid finns fler berättelser, fler perspektiv. Arendt skriver: “The world is full of stories [...] just waiting to be told”.
BERÄTTELSER SOM REPRESENTATIONER & KONSTRUKTIONER
Berättelser har länge handlat om representationer av händelser och identiteter. Forskningen har byggt på en modell som utgår från “tellers’ representations of past events and how the tellers make sense of themselves in light of these past events; in short, these stories have often been taken as more or less unmediated and transparent representations of the participants’ subjectivities and from there as reflecting back on their identities.” Berättelsen har setts som en dynamisk form för framställning av sådant som erfarenheter och upplevelser.
Ett alternativt sätt är att istället för representationer se berättelser som konstruktioner. Fokus ligger då på hur berättaren vill bli förstådd, ”what sense of self they index” och berättelser som en del av social praktik. Berättelser är inte bara förmedlare, forskarna De Fina och Georgakopoulou pratar om “the process of contextualization of a narrative”. Processen, berättandet i interaktion, är här viktigare än uppbyggnaden av själva berättelsen.
SMÅ BERÄTTELSER
Trots allt spelar det roll hur vi definierar berättelser. Även berättelser som inte uppfyller strukturella kriterier kan vara med och skapa mening i sina kontexter. Här kommer de små berättelserna in. Det är en term, ”small stories”, som tagits fram som ett paraplybegrepp för att fånga in narrativa händelser som inte alltid fått status som berättelser. Det kan handla om fragment, brottstycken, delade berättelser, sådant som inte hänt (som kanske händer, kommer att hända, skulle kunna hända eller inte kommer att hända), påbörjade berättelsedelar som inte avslutats men också det som inte sägs (motstånd mot att berätta), sådant som sägs för att backa upp argument eller berättelser som handlar om ”ingenting” (helt saknar mening för utomstående).
De Fina och Georgakopoulou skriver: “it is the action orientation of the participants that forms the basic point of departure for our functionalist-informed approach to small stories and, to a lesser degree, what is represented or reflected upon in the stories told.” Att de kallas små handlar dels om att de ofta är korta och dels om att de opererar på mikronivån inom social praktik.
BERÄTTELSER SOM ARGUMENT
Berättelser har olika funktioner och ofta flera syften. Förutom att fungera meningsskapande, representerande och konstruerande kan det handla om att de gör retoriskt arbete. Berättelser kan fungera som argument eller som en del i en argumentation, de finns med för att utöva makt och inflytande. Små berättelser utmanar perspektiv, positionerar sig utifrån sitt sammanhang och lägger fram argument. Mishler har också skrivit om makt, konflikter och motstånd som en del av berättelsernas funktion. De stora berättelserna – även i institutionaliserad form, så som rättssystemet – kan möta motstånd och avlegitimeras genom ”berättande framställningar om personliga upplevelser”, konkretion och ”kritisk kunskap”. Fördelar som lyfts med berättelser som retoriska verktyg är att de skapar inlevelse, känslor och engagemang samt är öppna för tolkningar vilket gör dem lätta att ta till sig.
BERÄTTELSERS MAKT
”Common sense stoutly holds that the story form is a transparent window on reality, not a cookie cutter imposing a shape on it.”
Berättelser lyfts ofta fram som något naturligt och grundläggande, men de är allt annat än oskyldiga. De har alltid en avsändare (någon eller några) och en mottagare (någon eller några), ett syfte (eller flera) och sammanhang. Berättelser uppstår inte i ett vakuum. De skapas i och påverkas av vår sociala verklighet genom specifika språkliga, kulturella och politiska kontexter. Dessa struktureras utifrån vissa kategoriseringar där vissa är mer dominerande än andra. Samtidigt har berättande en roll som del av en social praktik där grupper kan öka sitt erkännande, symboliska kapital och sociala makt. Genom språk och berättelser är vi med och skapar representationer och konstruktioner av verkligheten som sedan är med och skapar verkligheten.
Berättelser är med och konstruerar identiteter (individuella och kollektiva), gör retoriskt arbete samt synliggör sådant som kan vara osynligt (såväl marginaliserade röster som normer). Synen på berättelsers makt aktualiserar frågor om vad och vem det är som syns och hörs. Det handlar inte bara vem som talar utan också från vilket perspektiv – något som Foucault kallar kvalifikationer hos de talande subjekten. Vem ska inta vilka positioner och formulera vilka typer av påståenden? Om vissa grupper exempelvis bara får tala om utanförskap och diskriminering, vad gör det med bilden av gruppen och vilka bilder är det som konstrueras och rekonstrueras? Att tala eller skriva ”som marginal” är en särskild position som kan innebära såväl möjligheter som begränsningar vad gäller makt och motmakt.
KOLLEKTIV IDENTITET
Vem är vårt vi? Hur skapar vi det? Vem skapar det? Berättelser finns som olika processer på flera nivåer. På makronivån finns de stora berättelserna som ger tolkningsramar inom ett samhälle och utgör centrala föreställningar som påverkar hur vi människor uppfattar vår värld, de har ”en speciell ideologisk tyngd i en kultur”. Det handlar om ”how culturally embedded stories shape perceptions, meanings and understandings”. På mikronivån finns de små berättelserna som kan bekräfta eller dekonstruera de stora. Inom delar av berättelseforskningen har det skett ett skifte från berättelser som text och ordnade enheter till berättelser som social praktik. Fokus ligger här mindre på innehållet i berättelser och mer på vad de gör, hur små berättelser hänger ihop med stora.
En del av berättelser som social praktik innebär att de kan vara kollektiva. Det kan handla om motberättelser från marginaliserade grupper som inte rymts inom de stora berättelserna, till exempel en alternativ historieskrivning utifrån minoritetsgrupper. Kollektiva berättelser kan också bidra till att formulera hur en möjlig social förändring kan se ut. Det finns också forskning som visar hur berättelser och berättande påverkar hur människor interagerar och organiserar sig. De kollektiva aspekterna kan även handla om hur grupper kan minnas tillsammans och därigenom skapa en gemensam historia. Berättelsens roll i interaktion aktiverar även frågor om kontextens betydelse. ”När berättas till exempel historier? Vem har rätt att berätta dem? Och vilket syfte tjänar de i samspelet mellan människor och i den sociala strukturen?”
Kollektivitet handlar inte bara om sociala grupper utifrån färdiguppställda kategorier eller identitetspositioner utan “multiple, overlapping and intersecting communities” med utgångspunkt i gemensam social praktik. Kollektiva identiteter formas av berättelser och gruppidentiteten kan sedan användas för att påverka de stora berättelserna. ”When viewed as part of communities of practice, narratives can be expected to act as other shared resources, be they discourses or activities.”