Mindfulnessaktivisten
Vem blev jag efter hiv? Med bagaget jag redan hade, av ett stort ansvarstagande och att vara så jävla duktig, kanske ni kan räkna ut det? Jag blev tröttare. Trött på att många människor inte orkar ta i det som svider och är jobbigt. Allting skall vara så snyggt och lätt i dagens samhälle. Jag påminner mig själv om att sätta mig själv i första rummet, för att orka och för att jag vill må bra.
TEXT & FOTO JOJO
Tankarna kommer allt som oftast om kvällen. Reflektioner över det som varit och det som kanske komma skall. När lugnet har lagt sig och allting är tyst. I soffan eller med huvudet på den mjuka, blåmönstrade sängkudden. På trädgårdstrallen med blicken upp mot den hängande björken som vajar med de gröna löven i vinden. Jag brukar alltid tänka att så vill jag vara – svepande fri med vinden, lätt och ledig, följsam med livet oavsett vad det ger mig. Jag har ett mantra som jag brukar upprepa tyst för mig själv för att acceptera det man inte har kontroll över, det som händer i livet: observera, acceptera, släpp taget.
Vem var jag innan hiv, vad hände när jag fick hiv och vem blev jag?
Det är mycket som påverkar hur man hanterar att man får en hivdiagnos. Till exempel uppväxt, omgivning och tidigare erfarenheter. Hur man har hanterat dessa och vilka verktyg man har införskaffat för att klara av diverse krissituationer.
Jag är uppväxen med tre generationer i min familj. Det har varit accepterat att visa känslor men för de flesta i min familj har det också varit ett motto att gå vidare i livet och inte ge upp. ”Först kliar det, sen’ svir’ det och sedan är det som det aldrig har varit.” Så sa min mormor. Kort sagt: shit happens och sedan går man vidare med nya erfarenheter, nya verktyg.
“Vem var jag innan hiv, vad hände när jag fick hiv och vem blev jag? Det är mycket som påverkar hur man hanterar att man får en hivdiagnos. Till exempel uppväxt, omgivning och tidigare erfarenheter. Hur man har hanterat dessa och vilka verktyg man har införskaffat för att klara av diverse krissituationer. ”
För att göra en lång historia kort. Uppväxten innebar en tuff skolgång av att inte vara accepterad som människa, sjukdom och att behöva ta hand om min mormor och morfar i mycket tidig ålder. Detta har format mig till en mycket ansvarsfull människa. Men jag är också ofta trött. Jävligt sömnig och trött på att vara duktig.
Det leder mig osökt mig in på när jag fick hiv, 20 år gammal. Den första känslan jag fick var frågan om jag blir ensam nu. För mig var det väldigt viktigt att människor runt omkring mig inte identifierade mig som hiv. Jag talade öppet för allmänheten, vid föreläsningar och med alla i min familj vad som hade hänt och gav dem information om vad hiv var. Sedan fick de själva göra valet om de ville läsa på mer om hiv, hur de skulle hantera sin rädsla och om de fortfarande ville umgås med mig.
Alla i min familj är kvar, utom min far. Han tog avstånd, jag fick skylla mig själv. Efter att jag fått ett handskrivet brev från honom, tre dagar efter min hivdiagnos, som tydligt beskrev mitt dumma val i livet och skulden jag skulle bära för det bestämde jag mig för att det fick vara. Jag är jävligt trött på att bära ansvaret för andras tankar, känslor och val. Det är inte mitt att bära. Samma sak när jag träffade nya partners. När skall man berätta? Hur skall man berätta? Snabbt så var föreläsaren i mig igång, men stoppades av mindfulness-aktivisten. Observera, acceptera, släpp taget. Det är inte ditt ansvar att bära, inte dina val.
Man kan inte påverka allt. Jag kan berätta att jag har hiv, vad jag känner och tänker. Resten är upp till min medmänniska – att göra sitt val och ta sitt ansvar. Jag tror att många som lever med hiv känner igen sig i den outtröttliga sårbarhet som jag har beskrivit.
Vem blev jag efter hiv? Med bagaget jag redan hade, av ett stort ansvarstagande och att vara så jävla duktig, kanske ni kan räkna ut det? Jag blev tröttare. Trött på att många människor inte orkar ta i det som svider och är jobbigt. Allting skall vara så snyggt och lätt i dagens samhälle. Jag påminner mig själv om att sätta mig själv i första rummet, för att orka och för att jag vill må bra.
Jag värnar om mina närmaste som jag håller av och spar min energi till det som är hållbart och värt att kämpa för. Det som betyder något. Livet är för kort för att slösas bort på oväsentligheter. Men det är ett konstant arbete att påminna sig själv om detta. Klyschigt men sant: carpe f*cking diem, momento mori... Många tatuerar inte in slutfrasen, för att det svider... och är en tung mening. Men jag tycker att det är ett fint ordspråk. Sådant är livet. Följsamt, flexibelt, hackigt och sedan är det som det aldrig hade varit. Inte minst ser jag detta dagligen i mitt arbete. Livet är bräckligt, skört, det stora finns i det lilla och är värt varje minut.
Tankarna kommer allt som oftast om kvällen. Reflektioner över det som varit och det som kanske komma skall. När lugnet har lagt sig och allting är tyst. I soffan eller med huvudet på den mjuka, mönstrade sängkudden med blå strimmor. På trädgårdstrallen med blicken upp mot den hängande björken som vajar med de gröna löven i vinden. Jag brukar alltid tänka att så vill jag vara. Svepande, fri med vinden, lätt och ledig, följsam med livet oavsett vad det ger mig. Observera, acceptera, släpp taget.