Det är kul att vara sin egen bästa vän

År 2000 fick jag mitt hivbesked och undrade då vem jag skulle bli. Vem skulle tycka om mig då jag inte ens tyckte om mig själv? Kanske kunde jag träffa någon som stod ut med mig, gärna av det motsatta könet. Det hade aldrig varit något problem att träffa någon innan men nu var det helt annorlunda. Vem ville ha mig med denna dödliga sjukdom?

Jag träffade i alla fall någon och efter ett par veckor berättade jag att jag lever med hiv. Personen sa att det var okej men att han inte visste mycket om det. Jag berättade allt jag kunde och tog med mig honom till min läkare. I efterhand har jag förstått att jag hade så dålig självkänsla och dåligt självförtroende att jag tog relationschansen för att slippa förbli ensam. Det jag hörde var just det: Vem skulle du annars ha haft? På den tiden godtog jag det och höll mig under många år till den tanken. Jag gömde mig i mångt och mycket bakom relationen.

Sedan ett par år så lever jag ensam, vilket är det bästa jag har gjort för mig själv. Det har varit och är en häftig resa som fortfarande pågår. Idag känner jag att jag duger precis som jag är och det är intressant att se vad det gör med mig. Självklart önskar jag att jag träffar någon kärlek men det är ingen brådska. För mig har det tagit många år att komma till dessa insikter, men bättre sent än aldrig! Jag tror att insikt kommer olika för oss alla. Jag tog den här vägen. Nu känner jag att jag utvecklas varje dag. Det är kul att vara sin egen bästa vän.